Mat

Man vet idag genom arkeologiska utgrävningar vad dessa människor hade på sin tallrik eller höll i handen, bestick är ju ett senare påfund. Vi låter oss kasta oss fram till 1800-talet då vi kan urskilja lite mer nyanserad matkultur och användningen av brödet som livets nödtorftsviktigaste ingrediens. Nu kan vi prata om gränser, inte länders gränser utan hur maten förändras från öster till väster eller tvärtom om man så vill.

- "Folket lefwa hufwudsakeligen af fisk, mjölk och smör …men det grofwa ojästa kornbrödet kunde jag ej förtära" de orden sade professor Wilhelm Zetterstedt år 1821 när han passerade Tornedalen på väg mot ishavskusten. Här har vi en brödgräns som är ganska tydlig, det ljusa hårda tunnbrödet som fanns upp till den språkgräns vi har i Sangis/Säivis. Mellan Sangis och Torneälven hittar vi det mörka jästa rågbrödet som bakades på svedjeråg. Denna typ av bröd förekommer ganska rikligt upp mot Vita havet. Här kan man säga att språkgräns och brödgräns stämmer ganska bra.
Låt oss på vår färd börja vid den norska kusten där matvanorna var starkt avvikande. Visst hade man tillgång till bröd, fisk och smör. Vi vet att man där kunde byta sin torkade fisk mot brödsäd, det blev billigare än att odla och djuren, främst får sörjde för tillgången på kött. Orsaken till detta förhållande var att under den katolska kyrkans påbud om fastedagar och som troende fick man inte äta kött i de katolska länderna. Här kom fisket bli en betydande handelsvara.  Vi färdas in mot den svenska fjällvärlden och då kommer vi främst att komma i kontakt med samerna och deras matkultur. Här är det renen som står för den huvudsakliga matkulturen tillsammans med fisket i fjällsjöarna.

Vi har i detta område olika samegrupper, sjösamer som vi återfinner vid ishavskusten, fjällsamerna och skogssamerna.

Dessa grupper är mer eller mindre nomadiserade och rörde sig på stora områden. Vi har även pomorerna som rörde sig inom hela Barentsområdet.

Färden går nu vidare mot kusten och här är fisket det största näringsfånget och exportvaran. Vid kusten upp till Tornedalen har vi ju som bekant även det ljusa ojästa brödet eller som vi rättare sagt kallar tunnbrödet och detta i kombination med fisken, främst strömmingen som sedemera utvecklades till surströmming. Varför heter det då surströmming? Sedan gammalt tillbaka så var det stora problem att bevara fisken färsk förutom en hård saltning. Strömmingen vet vi har ett mjölksyraenzym i ryggraden som blir verksamt om de rätta betingelserna salt och temperatur är gynnsamma, då börjar fisken jäsa eller som man säger syras och med detta får man en mycket hållbar fiskprodukt, den som vi kallar idag surströmming. Vanligt förekommande längs hela kusten fram till Torneälven. Pomorerna som nämndes tidigare har fört med sig sitt mörka rågbröd och piroger som främst kom att bli vanlig i den nordnorska och finska delen av vår matkultur.

Vi rör oss nu upp i det finska landskapet mot ryska gränsen och där finner vi allenarådande det mörka jästa brödet som bakas i speciella ugnar -karelsk bakugn. Denna typ av ugn är ett inslag från öster dvs Ryssland. Vi har även piroger i alla former som ett inslag från den ryska matkulturen ex karelska piroger som man kan fylla med vad man för årstiden har.

På 1800-talets mitt var rågbrödet stommen i kosten och variationerna att använda rågbrödetvar exempelvis bakade in smålöja (muikko) i rågbrödet och gräddar det i en karelsk ugn ett par timmar. Variationer kan förekomma, exempelvis salt fläsk i stället för fisk. Det finska namnet på denna är kalakukko (fisktupp).

Vi närmar nu oss resans slutmål, ishavskusten och Kolahalvön. Här finner vi piroger som ett stort inslag i kosten, fyllda med vad som får årstiden fanns tillgängligt. Piroger fanns i alla former allt från salt till sött. Renskötseln i området var utbredd och tillgången på ren var mycket god. Fisken fick man i stora mängder från Ishavet. Här uppe på Kolahalvön har inslagen av maträtter blivit mer påtaglig främst på grund av inflyttningen från andra delar av Ryssland.

Vi har maträtter som ex rödbetssoppan som härstammar från de södra delarna av Ryssland. Kolahalvön befolkades ganska sent in på 1900-talet främst genom de mineralfyndigheter som upptäcktes.

Vi har nu gått igenom mathistorien lite smått och som ett litet tillägg så finns det enorma mängder vilda bär i detta område, främst de norra delarna av Sverige och Finland samt Kolahalvön.

Vi kan anta att detta även fanns på bordet hos nybyggarna och urbefolkningen.

Vid pennan Rolf Johansson.